Trafikverket underkänner test för synfältsbortfall

I april i år kom beskedet från Transportstyrelsen när det gäller testerna i synfältssimulatorn på VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, i Linköping.
Beskedet var negativt för de personer som hoppats på att kunna få fortsätta köra bil efter ett genomfört prov i simulatorn. Godkända simulatorkörningar kommer inte att ha någon som helst betydelse när myndigheten bedömer körförmågan hos individer som fått sina körkort återkallade på grund av synfältsbortfall.
Jan Andersson har arbetat med simulatorförsöken tillsammans med flera andra forskare på VTI. Han tycker att Transportstyrelsens beslut är felaktigt.
– De menar att en simulerad körning till hundra procent inte kan avgöra om en människa kör trafiksäkert eller inte, men saken är den att det inte finns någon metod som kan avgöra det. En alldeles vanlig uppkörning på Trafikverket ger inte heller någon sådan garanti.

När simulatorförsöken gjordes på VTI lät forskarna försökspersonerna även köra i verkligheten, inom ett inhägnat område. (Körning på allmän väg i det här sammanhanget är förbjudet.) Korrelationen mellan godkänd körning i simulatorn och dito utomhus var hög. I en mindre studie där 19 personer ingick fick 14 godkänt vid båda tillfällena.
En person som godkändes i simulatorn godkändes inte i verkligen, och för ­ytterligare en person var det tvärtom. Hen godkändes i verkligheten men inte i simulatorn.

När forsknings- och utvecklings­projektet med synfältssimulatorn inleddes i Linköping var det med Transportstyrelsen som huvudfinansiär. Målet var att hitta en metod för att bedöma vilka människor som kan kompensera för sina synfältsdefekter och vilka som inte kan det. Projektet kom till för att det fanns ett missnöje med den situation som var, även bland ögonläkare.
– Och nu är vi tillbaka i den situationen. Ansvaret ligger hos ögonläkarna som är skyldiga att göra bedömningar av synfältsbortfall och därefter rapportera till Transportstyrelsen, varpå körkorten återkallas.
Någon vidare utredning görs inte.
– Vilket man gör när det gäller andra funktionsnedsättningar. Vid demens, till exempel. Hur kan det vara så annorlunda? frågar sig Jan Andersson

Forskarna på VTI understryker att synfältsbortfallet i sig inte säger någonting om körförmågan. Det är inte ögonen man ser med egentligen, utan hjärnan. Och hjärnan kan kompensera för de mest skiftande brister. Däremot kan man inte på förhand säga vem som kompenserar för ett synbortfall eller inte. En människa med ett till synes större handikapp kan vara lämpad att köra bil medan en person med en lindrigare funktionsnedsättning inte är det.
– Fler personer borde utredas. I dag finns det snarare en risk att fall som borde anmälas till Transportstyrelsen inte blir anmälda för att ögonläkarna inte tycker sig ha instrument att göra en korrekt bedömning.
Något som bekymrat Transportstyrelsen är att två personer som godkänts i simulatortesterna varit inblandade i olyckor.
I det ena fallet handlar det om en cykel­olycka, i det andra fallet handlar det om
en olycka i en korsning där personen med synfältsbortfall vållade olyckan.
– När det gäller cykelolyckan var det en person som bromsade för hårt och föll av cykeln. Beträffande korsningsolyckan hade det gått två år och åtta månader sedan den här personen fått dispens att behålla körkortet, och vår rekommendation var en ­dispens på två år.

Dessutom handlar det om två ­personer av 200 som följts under minst två års tid, säger Jan Andersson.
– Granska vilken grupp som helst så kommer det enligt statistiken att inträffa en eller två olyckor. Den här gruppen skiljer sig inte från normalgruppen. Det är orimligt att ställa högre krav på människor med synfältsbortfall än vad man gör på normalseende individer.

”För tidigt att släppa synfältskrav”

”Att en av de individer som ­
beviljats undantag sedermera
varit involverad i en olycka
ger anledning till försiktighet”, ­skriver Transportstyrelsen
i sin utvärdering av simulator-
­testet för synfältsbortfall.
Man kan säga att myndigheten tar det
säkra för det osäkra.

Det finns visserligen ett funktionsmål som Transportstyrelsen ska sträva efter, vilket innebär att myndigheten ska medverka till att ge alla människor en grundläggande till­gänglighet. Men så finns det ett hänsynsmål som säger att transportsystemets utformning, funktion och användning ska anpassas till att ingen ska dödas eller skadas allvarligt.

”Om simulatorn inte kan identifiera ­vilka som kan köra säkert i en verklig miljö och personer med stora synfältsdefekter som klarat körningen i simulatorn återfår sitt körkort trots att de kanske inte kan kompensera för sina defekter utgör det en betydande trafiksäkerhetsrisk”, skriver Charlotte Mattsson, chef för ­sektion ­prövning trafikant.
Transportstyrelsen utesluter inte att ­personer som inte uppfyller ­synfältskraven kan kompensera för sina brister, men man anser att det är för tidigt att dra sådana ­slutsatser utifrån den kunskap som finns
om synfälts­simulatorn i dag.
”Det är viktigt att komma ihåg de allvar­liga konsekvenser som skulle kunna uppstå om Transportstyrelsen beviljar körkortstillstånd till personer som inte kan ­kompensera för sina synfältsdefekter vid körning i trafik
och därmed inte kan köra trafiksäkert.”

Transportstyrelsen menar att det krävs mer belägg för att simulatorkörningen på VTI verkligen kan skilja mellan trafiksäkra och icke trafiksäkra förare. Att finna sådana belägg och utveckla simulator­verksamheten kräver mer forskning och utveck­ling som kräver finansiering som ”i dag inte finns att tillgå”.
En alternativ lösning är körprov på väg, och det är något som kan bli aktuellt att titta på framöver, enligt myndigheten. 

Text: Catarina Gisby  Foto: Staffan Gustavsson